Jag har märkt en tendens i mitt liv, nämligen att jag ofta ser till att syssla med det jag inte, så att säga, håller på med för tillfället. Om jag börjar plugga filosofi, ökar mitt musikintresse. Jag gillar helt enkelt att göra annat. Jag tror att det kan vara ganska bra att det är så, det balanserar upp mina fritidsintressen mot min huvudsysselsättning, oavsett vilken som nu skulle vara vilken för tillfället. But I digress, som det heter på engelska.
Det jag kom att tänka på, medan jag låg och funderade över vilka skivor som varit mest prominenta i min uppväxt, var att ett tillfälle när jag och min bror satte på en skiva med Phil Collins. Vi var hemma hos vår far, och av någon anledning lade vi ...But Seriously, som skivan heter, förmodligen för att vi uppfattade omslaget som emotionellt, pretentiöst och komiskt, på skivtallriken. Det roliga var att musiken som strömmade ur högtalarna kändes väldigt bekant, på ett hemtrevligt och mysigt sätt (vilket komiskt nog ledde till att vi såg på varandra lite obekvämt, och efter cirka tio sekunder stängde av skivan (eller lyfte på tonarmen eller vad vi nu kan ha gjort). Skämtet var nu mera på vår egen bekostnad, och Phil Collins hade vunnit det slag som vi på förhand hade ansett som vårat.). Eftersom min far uppenbarligen hade skivan, sammantaget med det faktum att vi mindes omslaget från vår barndom och att skivan kom 1989, när vi var 5 och 3 år respektive, leder mig till slutsatsen till att vi hade hört skivan vid upprepade tillfällen tidigare, och att vi nu mindes hur den lät.
Men hur i minns man egentligen musik som man lyssnat på? Att minnas musik är på ett sätt att kunna utföra den på något sätt, man kommer inte ihåg melodin om man inte kan nynna på den. Men det jag syftar på nu är musiken man minns fast än man aldrig riktigt lyssnat på den, som har funnits i bakgrunden utan att man har uppmärksammat den. För på något sätt mindes vi nog inte musiken så mycket som allt det där andra runt i kring, den värld vi förknippade den med. Som att jag kanske minns något av hur Eric Satie låter, men jag om jag hör ett av hans stycken så tänker jag snarare på en väldigt stor tekanna, äggröra, sol som strålar in genom otvättade fönster och känslan av söndag förmiddag, halv tio kanske, i köket hemma hos min far. Detta är fallet då musiken vid i stort sett alla söndagsfrukostar var just Eric Satie.
Vad är då min poäng? Jo, att icke inlärd musik kan fungera minnesbärande, att om man hör ett visst stycke så väcks andra minnen till liv. Men hur fungerar det, om man inte minns själva musiken? För det är så, eller det var så vid Phil Collins-Incidenten i vilket fall, att musiken i sig kändes ny, medan känslorna musiken framkallade var det som väckte minnena till liv. För det är väl så att musik vi aldrig tidigare hört kan inneha, inlärt eller medfött, för enstaka personer eller för flertalet, förmågan att skapa en viss känsla hos oss? En glad låt gör oss glada, och allt sånt där. Detta leder, för mig i alla fall, till en vidgning av begreppet funktionsmusik, vilket nu inte bara kan sägas vara hissmusik, dansmusik och sådant, utan även de ganska vedertagna deppmusik, vårmusik, söndagsfrukostmusik.
Men visst fanns det också ett växelspel mellan söndagsfrukostmusiken och söndagsfrukostkänslan, då musiken var utvald för att passa in i, förstärka och senare, när den var etablerad, användas för att skapa hela känslan. Efter ett tag kändes det inte rätt utan den vanliga musiken längre, den hade blivit en integrerad del av hela upplevelsen. Jämför med Pavlov, med sin klocka och sina hundar, fast byt ut Pavlov mot min far, klockan mot Gymnopédie no 1 och hundarna mot mig och min bror, och säkert alla andra inblandade.
Vart vill jag nu komma med allt det här? Jo, till att det vi minns i den musik vi inte kommer ihåg men ändå minns, är inte musiken i sig själv, utan de känslor som musiken, i sig själv och utan inlärning, har förmågan att skapa i våra sinnen, och att detta emotionella fingeravtryck sedan i vårt huvud förknippas med vissa andra minnen. Jag undrar lite vad det mer finns för musik jag hört men inte minns, som nästan som hypnos kanske kan leda till att jag minns saker jag glömt.
Mer generellt, hur fungerar vårt minne när det gäller saker som vi inte inte kan beskriva men ändå minns? Jag kan inte sätta ord på lukter, många ljud och synintryck, alla saker vi inte kan uttrycka för andra. Man har talat om ett inre öga, som vi kan spela upp saker inför inuti våra huvuden, men finns det också ett inre öra, en inre näsa och en känselfläck? Det måste det finnas. Dom säger att språket är gränsen för vårt tänkande, att man inte kan tänka det man inte kan klä i ord, vilket såklart inte är san tom man inte introducerar en ganska godtycklig uppdelning i abstrakt och konkret, och att språket begränsar det senare men inte det första, som kan ses som lite lägre. Vad som sedan gör ordet gul mer konkret än att minnas upplevelsen av färgen gul är diskutabelt...
För att knyta ihop säcken lite, vilka skivor minns jag mest från min uppväxt, på det där kollektiva sättet, inte det jag lyssnade på privat utan musiken som var med och formade min uppväxt, i det kollektiva lilla rummet inom familjen? Kanske Eric Claptons Unplugged, Rubber Soul med The Beatles, Eric Satie på söndagar, en skiva med ganska nice, kanske modal, folkmusikjazz med en norrman som jag måste fråga min far om, och Malcolm McLarens skiva Paris. Hur de har påverkat mig musikaliskt senare blir nog ett annat inlägg, likaså allt som handlar om musik och min mor då jag känner att det blivit lite ensidigt.
Nu ska jag sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar