Jag somnade kl 6 i morse, vaknade vid 4 typ. Tiden idag har varit väldigt plastisk, till skillnad från min lätta men väldigt envisa huvudvärk som har legat, inte som en dimma utan snarare som en väldigt tjock glasskiva, (runt en meter?) över mina ögon.
Hela dagen har det känts som om tiden ligger utsträckt framför mig, runt mig, men inte på det där sköna sättet då man är världens kung, utan snarare på det där osköna sättet när världen definitivt är kung över dig. Som när man precis kräkts i en toalett för att man är lite överintoxinerad och tittar upp på sin imaginära spegelbild på insidan av det förhoppningsvis uppfällda toalettlocket och ens värld just då inte är större än så och för tillfället väldigt enkel, fast man mått skit ett tag.
Fast just då, efteråt, brukar allt kännas ganska bra.
Så min dag kan sägas ha varit som ögonblicket då man precis inser att man lär ta sig till det vita porslinets förlovade land, och hela kroppen kämpar emot medan tiden stannar in runt om kring en och rummet slutar där ens kropp slutar. I dag räddades jag av en Efes som löste mig ur mitt motsträviga kämpande om herraväldet om mig själv och fick mig att acceptera att världen är kung, som alltid. Finns en befrielse i det med.
